Annica ligger uppkrullad i fotändan på min säng och fyller på lypsyl. Som vanligt. Det sistnämnda i alla fall. Luften tog för några timmar sedan slut här inne.

Jag vaknade sjuk imorse. Näsan både rinner, kliar och nyser. Och huvudet ska vi inte ens tala om. Men Annica är en dålig vän och vägrar att tycka synd om mig. Så nu är det synd om mig på mer än ett sätt.


För några timmar sedan - ungefär i samma veva som luften tog slut - höll jag (och Annica tror jag...) på att dö av varsin hjärtattack. Någon idiot slängde en snöboll jättehårt rakt på mitt fönster!
Funderar fortfarande på om jag har några fiender som vill få mig dödad..


Nu kollar vi på Day After Tomorrow och är säkra på att Annica kommer frysa ihjäl på hemvägen.

Såndär vardasmat ni vet.